med risk för att låta helt jävla kryptisk:
jag klarar inte av det här. jag passar inte in någonstans, det finns ingen plats för mig, och jag orkar inte längre låtsas vara glad.
det här var ett misstag, och nu kan jag inte bara säga att jag ångrat mig.
jag känner hela tiden hur tårarna bränner under ögonlocken, men jag kan inte gråta, för då kommer alla fråga vad som har hänt och jag orkar verkligenverkligenverkligen inte prata om hur jag mår. inte igen.
jag är färdig med sånt. ingen förstår ändå något.
jag kommer alltid vara anna, den där tjejen man kan slita och slänga hur man vill, för man vet att hon alltid kommer vara där för en hur jävla dåligt man än behandlar henne.

jag är så trött. jag orkar inte mer.

jag har upptäckt att min medicin ger mig huvudvärk.

det var allt för idag.

varning: detta inlägg är så awesome att du möjligtvis kommer ramla av stolen.

idag kom anna cornelia josefin billaudel till den fagra staden västerås. helt klart en bra start på lovet.
någonting som var en mindre bra start på lovet var att jag lyckades få en svårt stukad fot.
här kommer en berättelse om hur det hände:

jag och kathleen hade precis ätit på subway, och gick tillsammans med cornelia i gallerian. vi var lyckliga.
vi hade precis intagit en ultimat måltid och våra magar voro mätta.
plötsligt kommer vi ut i kylan. luften är frisk, den biter i våra kinder.
vi samtalar om något högt intressant, något som fångar min uppmärksamhet så mycket att jag snubblar på en upphöjd stenplatta framför kicks.
katastrofen är ett faktum. i mina tio centimeter höga klackar ligger jag helt plötsligt på den kalla marken.
jag är förskräckt. dels för att det gör jävligt ont i min fot, dels för att jag precis snubblade på stan. jag skämdes.
kathleen och cornelia kunde inte hålla sig för skratt. själv ville jag bara dö, jag hade så ont att jag ville gråta (vilket jag också gjorde).
kathleen och cornelia hjälpte mig upp på benen, men jag kunde inte längre stödja foten. jag blir chockad när jag ser att min vrist är svullen och lika stor som min D-kupa.

(min fina stukade fot:)




men, misströsta ej! jag hade otrolig tur i oturen, jag ramlade nämligen rakt framför två ordningsvakter.
de hjälpte mig till en bänk, där de undersökte min förvridna vrist. de konstaterade att jag var tvungen att åka till akuten.
vi ringde efter en taxi, och efter många om och men så befann jag mig i väntrummet på lasarettet.
efter en dryg halvtimmes väntan, blev jag undersökt av en läkare och fick röntga benet/foten.
tre timmar senare fick jag beskedet att inget var brutet. jag skulle få åka hem, men först fick jag ett par kryckor.
när jag kom tillbaka till tunbyvägen 83 möttes jag av fem fina vänner och en jättefin blombukett. what more can a girl ask for?
nu sitter jag hursomhelst här med cornelia, kathleen, jopz och elin och har så jääääävla ont.

det var en bra start på en fin vänskap mellan cornelia och västerås.
(och mellan mig själv och akutens lekrum)

fridens liljor,
anna.

min dator är åter i min ägo, men den är inte som den en gång var.
jag är besviken.

jag;

har ont i huvudet
är trött på att känna mig oduglig
hatar skolan
vill sova
behöver en kram och en hand att hålla i
kan inte sluta tänka "what if"

när är det min tur att må bra, egentligen?

jag finner det väldigt konstigt att det fortfarande är människor som läser den här bloggen, trots att jag aldrig uppdaterar.
iallfall, det är finfint att inte bo hemma längre, även om det stundtals blir rätt tråkigt.
but what can a girl do när hennes dator är trasig och vi bara har ettan, tvåan, barnkanalen och fyran på tvn?
nä, det finns inte mycket att göra.
jag väljer att äta när jag är uttråkad, and believe me, det är fan inte bra.
å andra sidan så är det sjukt gott med mat, speciellt mackor med kalkon och senap.
på fredag är det vargpakten, ck och almedal på sigurdsgatan. fagerstapojkarna ska sova här, och det kommer bli sjukt trångt haha.
men det funkar nog.
det ska hursomhelst bli jäkligt kul, trots att vi alla är fattiga som tusan och inte har någon alkohol.

imorgon ska jag dessutom till bettfysiologin igen och ääääntligen få en kortisonspruta i käkleden.
joyful joyful joyful!
fast jag ska inte ljuga, jag är rätt nervös faktiskt.

nä, nu ska jag vidare till en annan blogg och uppdatera där, nämligen REVÄRERNA.
tjing tjing så länge alla laxar!

here's the dealio.
igår tappade jag min dator i golvet = den vill inte fungera.
jag har ont ungefär överallt, jag är hemskt uttråkad, och jag vill mest ligga i en mjuk säng och gråta.
det känns som att jag börjar må som jag gjorde förra hösten, och det är verkligen bad news.
livet står stilla tunbyvägen 83 denna lördagkväll, så därför ska vi ta bussen ner på stan och möta phil på pitchers.
jag ska drowna my sorrows i sprit, beklaga mig för världen och sen däcka snabbt som tusan.
nä, jag skojar bara.
fyfan vad jag hatar vin.